Lurös historia

I korthet:

Ön har varit bebodd sedan järnåldern, och odling har ägt rum fram till mitten av 1950-talet. 1989 gjordes arkeologiska utgrävningar som visade att ruinen på ön var från 1100-talet och var resterna av en romansk absidkyrka. Munkar på pilgrimsfärd till Trondheim rastade på Lurö. Dessutom, tror arkeologer och kyrkohistoriker, att där också funnits ett kloster. Av ett tidigare tegelbruk finns bara lämningar kvar.

Ön är till stor del privatägd av två släkter; en bofast familj finns kvar året om. Övriga bor där bara på sommaren. Fyren på ön, Stånguddenas fyr som byggdes 1864, är numera automatiserad. I fyrvaktarens jobb ingick fram till 1981 – då SMHI satte in en automatisk station – rapport av väder morgon och kväll. Stationen är nu tagen ur bruk.

Elektricitet installerades inte på ön förrän 1959, men redan 1931 infördes telefonnätet. På ön finns inga vägar utan bara stigar. Kor och får fraktas till ön på sommarbete för att ge ett öppet landskap. På ön finns rådjur, som simmat över. Älgar simmar också över för betets skull, men stannar inte kvar.

Redan under medeltiden gick en av de viktigaste kommunikationslederna från Västergötland till Värmland och vidare in i Norge över just Kållandsö, Lurö och Värmlandsnäs. I och med helgonförklaringen av Olov den helige på 1030-talet kom leden också att utnyttjas av pilgrimer från Västergötland på väg till hans grav i Nidaros (Trondheim). Vid kyrkan på Lurö erbjöds pilgrimerna mat och härbärge över natten. Arkeologiska utgrävningar av kyrkoruinen på Lurö tyder på att den härstammar från 1100-talet.

Senare kom leden över Lurö att betraktas som allmän sjöväg vilket ledde till att det vid slutet av 1700-talet inrättades ett gästgiveri på Lurö. Gästgiveriets uppgift var, förutom att erbjuda resenärerna mat och husrum även att erbjuda rodd till gästgiverierna vid Ekenäs på Värmlandsnäs och Ekebo på Kållandsö. Vid dessa erbjöds sedan fortsättning på vanligt sätt med hästskjuts. Vintertid skedde transporterna med slädar över isen.

Andra som utnyttjat Lurös läge mitt i Vänern är besättningarna på de segelskutor som förr trafikerade Vänern. Sjöfarten på Vänern var livlig redan på 1700-talet. Vid Lurö och öarna runt omkring kunde skutorna få ligga i veckor och vänta på bättre väder innan de gav sig ut på Dalbosjön eller Värmlandssjön. Befolkningen såg en chans till extra inkomster och öppnade krogar, förutom gästgiveriet på Lurö, på Norra Hökön och Kalvön så att besättningarna kunde få mat och dryck samt fördriva tiden medan de väntade.

Traditionellt har Luröborna livnärt sig på jordbruk men i slutet av 1800-talet började man bedriva fiske i allt större skala. Vid slutet av 1950-talet upphörde jordbruket på ön och fisket blev den huvudsakliga sysselsättningen för den kvarvarande befolkningen. Åkermarken fanns i huvudsak på Lurö medan betesmarken fanns på öarna runt omkring. Som mest var det fem gårdar som brukade jorden på Lurö.

Kvar från jordbruksepoken finns, förutom det öppna landskapet, bland annat en vallanläggning som stängde ute Vänerns vatten från åkermarken och gjorde det möjligt att pumpa ut vattnet om marken översvämmandes. En äldre iskällare påminner om den tidiga fiskeepoken. I iskällarna kunde vinterns upptagna is från Vänern lagras för att senare under året användas för att kyla den fångade fisken under lagring och transport till kunderna på fastlandet.

På Lurö fanns också mellan åren 1839-1859 ett tegelbruk där det tillverkades tegelsten och takpannor för öarnas och det närmaste fastlandets behov. Enligt sägnen togs den sten som behövdes för att bygga tegelbrukets ugnar från den raserade kyrkans murar.

 
 
Lurö Natur- och kulturföreningen • Kontakt
Webbverktyg från Askås I&R