Klosterruinen

 

Kyrkan eller kloster?

Här på Lurö finns en ruin som i dagligt tal kallas klosterruinen. Berättelserna kring denna ruin går åtminstone tillbaks till 1680-talet. Då heter det att här ”hafuer Waret ett Slått der monker hafft tillhålldh. Platsen beskrivs då som förfallen med några alnar hög mur synlig. Dessutom sägs att dörren i Eskilsäters kyrka är hämtad från ruinen. I uppteckningar från slutet av 1700-talet får vi reda på fler detaljer om klostret. Bland annat nämner människor på Värmlandsnäs att det förekommit såväl munkar som nunnor i klostret. Klostret sägs också ha blivit förstört under Gustav Vasas tid som kung.

Under 1800-talets första hälft beskrivs Lurö kloster som Sveriges äldsta lärosäte eftersom man räknat ut att det anlagts omkring år 1156. Ungefär samtidigt görs den första lite mer ordentliga beskrivningen av ruinen. På samma gång berättas att man tagit sten från ruinen när man byggde tegelbruket på Husön.

Att det skulle ha funnits munkar på Lurö finns även omnämnt på andra håll. I den så kallade Vitskölskrönikan” berättas att den svenske kungen Sverker och hans drottning Ulfhild låtit hämta munkar från Cistercienserorden till Sverige och grundat först Alvastra (år 1143) och sedan Lurö kloster. Klostret på Lurö skall ha varit kortlivat och snart flyttades munkarna först till Lugnås och sedan till Varnhem (grundat år 1150).  Krönikan sägs vara en 1600-talsavskrift av ett dokument från 1409 som i sin tur skall ha varit en avskrift av ett ännu äldre dokument från 1100-talet. Dokumentets datering till 1100-talet har ifrågasatts, liksom uppgifterna om att Cistercienserorden varit verksam på ön på 1100-talet. Andra författare menar att det varit Benediktinerorden som grundat klostret.

Först 1989 kunde arkeologiska undersökningar visa att ruinkullen på Lurö inte utgjort något kloster. Istället visade det sig att det är ruinen efter en romansk kyrka. Utgrävningar av kyrkoruinen har sedan skett i flera omgångar, senast 2007. Bland annat har man kunnat se att kyrkan byggts till i flera omgångar och att den sannolikt brunnit någon gång på 1300-talet. När kyrkan anlagts är oklart. Vissa tecken tyder på att det kan ha skett redan på 1000-talet, medan andra tecken snarare talar om 1100-talet. Vid 2007 års utgrävningar hittades också de första gravarna vid kyrkan. Gravarna är från 1200-talet.

De första bosättarna

Enligt de senaste strandlinjeberäkningarna visar det sig att det kan ha varit möjligt att bo på delar av det som idag är Lurö redan för 7000 år sedan. Några så gamla lämningar har inte påträffats. Istället är de äldsta fynden som hittills hittats omkring 4000 år gamla. Eftersom de äldsta fynden bara utgörs av enstaka spridda fynd vet vi inte i vilken omfattning människor bebott öarna under denna tidsperiod. Kanske kan framtida utgrävningar ge oss bättre svar på detta?

De lite mer konkreta bevisen för fastare bosättning är omkring 2000-3000 år gamla och består av mindre gravar kallade stensättningar. Sådana finns på flera platser på Lurö och öarna intill. Sådana gravar låg sällan direkt invid de samtida boplatserna. Därför är det utifrån gravarnas placering svårt att säga exakt var boplatserna legat.

Ännu lite senare i historien, uppskattningsvis omkring 500-600 e Kr, har man anlagt en så kallad fornborg på Källbergsön. Vanligen brukar man anse att fornborgar anlagts för att ha en plats att ta sin tillflykt till under orostider. De kan också anlagts i ett försök att kontrollera vägar eller vattenvägar. Förekomsten av en fornborg på Källbergsön är mycket intressant. Varför har man byggt den där och vem lät anlägga den? Lurö självt lär knappats haft en befolkning som varit så stor att den kunnat anlägga borgen eller ens ha särskilt mycket bruk för den.

Yngre järnåldern och tidig medeltid

De arkeologiska undersökningar som genomförts från 1992 och framåt har, förutom att beröra kyrkoruinen, främst berört lämningar från yngre järnåldern och äldre medeltiden. Framför allt är det boplatslämningar från vikingatiden och 1100-talet som undersökts. Såväl äldre som yngre lämningar har också påträffats och undersökts. Några av den yngre järnålderns lämningar har påträffats direkt söder om kyrkoruinen. Andra har påträffats på åsryggen mellan den stora ladan och dagens gårdsbebyggelse. 2010 undersöktes delar av ett större så kallat långhus på denna åsrygg. Huset ser ut att ha haft ansenliga proportioner och varit indelat i flera rum. I och i anslutning till huset har man funnit spår efter flera olika slags hantverk, bland annat järnsmide och bronsgjutning. I samma område har de arkeologiska undersökningarna inneburit fynd av silvermynt från 1000-talet och speciell keramik kallad östersjökeramik.

Lurö i ett vänerperspektiv

Idag kanske man upplever att Lurö ligger vid sidan om allfartsvägarna. Så var det inte länge tillbaks i tiden. Då låg Lurö verkligen strategiskt rätt längs vattenvägen mellan Västergötland och Värmland. Mycket talar för att denna vattenväg över Vänern blev betydelsefull från omkring 1000 f Kr och framåt i tiden.

Lämningarna på Lurö, kyrkan, fornborgen, långhuset och fynden, talar alla för att Lurö varit en viktig plats att kontrollera. Just för dess strategiska läge. De som anlagt lämningarna och tagit dit fynden bör ha varit människor med stora resurser, goda kontakter och människor intresserade av att bibehålla sin maktposition i samhället. Fornborgen exempelvis, ser ut att ha varit en av flera längs Vänerns vattenvägar. Kanske ett sätt att kontrollera just dessa vägar. Kyrkan, en av de största i närområdet på sin tid, måste ha krävt stora resurser i materiel, frakt och kunskap. Hur kom det sig att man ändå valde att anlägga den på en ö mitt i Vänern? Vi vet inte men, kyrkans placering längs en viktig vattenled kan vara en delförklaring. Det var viktigt för den eller de som anlade kyrkan att synas.

 

Denna bild är från utgrävningen 2007.

 

 

 

 

Utgrävningar av långhuset.

Text och foto Hans Olsson

 

   
 
Lurö Natur- och kulturföreningen • Kontakt
Webbverktyg från Askås I&R